Stort grattis älskade syster på 36-års dagen. Fan vad stor du hade varit nu. Jag fantiserar lite smått hur du hade varit idag, och vad ditt 36-åriga jag hade gjort idag. Saknar dig, och kommer förmodligen aldrig sluta <3

Saknar dig föralltid, älskar dig i evighet Loo.
 
 
 
 
 

Ingen vanlig dag, det är Loos dag idag!

Kärlek Kommentera
Stort grattis älskade syster på 36-års dagen. Fan vad stor du hade varit nu. Jag fantiserar lite smått hur du hade varit idag, och vad ditt 36-åriga jag hade gjort idag. Saknar dig, och kommer förmodligen aldrig sluta <3

Saknar dig föralltid, älskar dig i evighet Loo.
 
 
 
 
 
 

Noll planering och noll inspiration ledde till att jag huxflux stod i butiken där min syster arbetar, och imponerades av hennes sinne för god service
. Efter att ha imponerats över min systers engagemang för butiken och kunder, kom ägarinnan snart in. Syster levererade goda besked, och vi lämnade för att göra stan. Vi pratade politik och drack kaffe som lämpligt bara något stenkast från riksdagen. Det var grymt trevlig. Utver det har vi kollat butiker, vandrat och pratat. Vi begav oss till systemet för att få med oss en varsin flaska vitt hem till våra respektive. Nu sitter jag på balkongen, och tänker som smått på hur skönt det faktiskt kan vara att bara lägga stressen åt sidan, även den positiva, och göra ingenting. Jag har nördat med mina mobilspel, rensat min dator och inte gjort någonting kreativt eller särskilt viktigt - Bortsett från mötet med min syrra, det är alltid viktigt. Familjen är alltid viktig. Här över ser ni ett utav mina mobilspel som jag spelat i några år, det heter Clash of Clans. 




Ha en underbar helg nu allesamman. <3 
 

En dag på stan - Jaha? Är det såhär det är att vara ledig på riktigt?

Allmänt Kommentera
 

Noll planering och noll inspiration ledde till att jag huxflux stod i butiken där min syster arbetar, och imponerades av hennes sinne för god service
. Efter att ha imponerats över min systers engagemang för butiken och kunder, kom ägarinnan snart in. Syster levererade goda besked, och vi lämnade för att göra stan. Vi pratade politik och drack kaffe som lämpligt bara något stenkast från riksdagen. Det var grymt trevlig. Utver det har vi kollat butiker, vandrat och pratat. Vi begav oss till systemet för att få med oss en varsin flaska vitt hem till våra respektive. Nu sitter jag på balkongen, och tänker som smått på hur skönt det faktiskt kan vara att bara lägga stressen åt sidan, även den positiva, och göra ingenting. Jag har nördat med mina mobilspel, rensat min dator och inte gjort någonting kreativt eller särskilt viktigt - Bortsett från mötet med min syrra, det är alltid viktigt. Familjen är alltid viktig. Här över ser ni ett utav mina mobilspel som jag spelat i några år, det heter Clash of Clans. 




Ha en underbar helg nu allesamman. <3 
 
Ja, för vad är semester när man har flera projekt och idéer som måste slutföras? Jag upplever positiv stress. Jag har egentligen bara två små projekt jag måste bli klar med inom en viss tidsram, resten är ganska flexibelt. Det är sjukt skönt. Jag gillar att ha saker att göra. Att sitta tomhänt, särskilt med allting som just hänt, vore skitjobbigt. Jag är glad att jag har någonting, några andra mål och drömmar att luta mig tillbaka mot - Som en tröst. 

Vad snackar jag om?
För inte så länge sedan, blev jag och min sambo varse om att det barn vi väntade, inte längre levde (vecka 11). Hela saken kunde ha slutat med att jag fick tabletter som förra gången, och avslutade det hela på ganska kort tid. Det hade kunnat bli så att vi rullades in på operationbordet, och att jag en 30 minuter senare hade vaknat och allt hade varit över. Självklart en mardröm, men en kort sådan. Fast nu är det ju faktiskt mig vi talar om, och det är väl sällan det ska gå utan hinder? I en vecka hade jag ont, och svåra kramper flera gånger om dagen, och jag spydde till och med på jobbet vid ett tillfälle. På tisdagen var jag på akutgyn där missfallet konstaterades, och operationstillfälle bokades in på måndagen därefter. Jag skrek, grät, hade ont och led rentutsagt. Det gjorde SÅ psykiskt ont. Jag har svårt att minnas dagarna, men jag tror det var torsdag när jag i illfart for med ambulans till Danderydssjukhus med vansinniga blödnigar. Det rann ur mig, och jag fick inte stopp på det. Jag fick ta en handduk mellan benen, och möta upp vårdpersonalen i porten. Det är här det blir jobbigt på riktigt - Jag får en dos av morfin, som ILAR obehagligt i hela kroppen. Jag läggs upp på en brits och undersöks, vilket är FRUKTANSVÄRT smärtsamt - Jag tänker inte ljuga, jag tänker säga åt Er som någonsin går igenom detta - Begär att få något avslappnande/lugnande/smärtstillande för det SÖG på ren svenska. 

 


Under natten låter dom mig vara. Jag har kramper som kommer och går, och jag sover inte på hela natten. Inte på grund av de fysiska smärtorna, utan snarare av chocken - Vad fan hände egentligen, hur hamnade jag här, varför? Alla våra planer, vad ska dom ersättas av nu? Jag till och med skänkte det ofödda, döda barnet en tanke. En ganska arg sådan. "Fan, vi längtade ju efter dig, du skulle ju kommit..." Jag frågade min sambo det flera gånger - Vad gör vi nu? Går vi bara hem och låtsas som att allting är som förut? Diskussionerna som upptagit minst 50% av våra konversationer försvinner tillsammans med vårt missfall... Vad gör vi nu?

Ni vet den där medicinen det skrivs så mycket om? Cytotec, som kritiseras så mycket? Jag fick mig 3 omgångar av detta preparat. Det ledde till att jag hade ont som fan i 36 timmar, men att INGENTING hände. Det sög. Det fungerade förra gången jag fick missfall, men då hade jag inte gått "lika länge" heller.  Nej, det var en dramatisk upplevelse, men jag är glad att min fina sambo nästan tillbringade all tid vid och bredvid mig. Han är världens finaste människa <3
 
 
Efter några dagar var allting bra iallafall. Förutom att jag var ledsen, sargad och hade ont kändes allting ändå "okej". Jag och sambon satte oss på ett tåg och for till Köpenhamn för att tillbringa lite tid för oss själva, och för att ersätta sorgen med något trevligt. Bästa valet vi någonsin gjort tror jag. Vi hade en underbar tid i Köpenhamn. Jag berättar mer om det i nästa inlägg! 

Ha det bäst <3 
/Didaj

Update! Hela berättelsen - Grafisk text.

Allvar 2 kommentarer
Ja, för vad är semester när man har flera projekt och idéer som måste slutföras? Jag upplever positiv stress. Jag har egentligen bara två små projekt jag måste bli klar med inom en viss tidsram, resten är ganska flexibelt. Det är sjukt skönt. Jag gillar att ha saker att göra. Att sitta tomhänt, särskilt med allting som just hänt, vore skitjobbigt. Jag är glad att jag har någonting, några andra mål och drömmar att luta mig tillbaka mot - Som en tröst. 

Vad snackar jag om?
För inte så länge sedan, blev jag och min sambo varse om att det barn vi väntade, inte längre levde (vecka 11). Hela saken kunde ha slutat med att jag fick tabletter som förra gången, och avslutade det hela på ganska kort tid. Det hade kunnat bli så att vi rullades in på operationbordet, och att jag en 30 minuter senare hade vaknat och allt hade varit över. Självklart en mardröm, men en kort sådan. Fast nu är det ju faktiskt mig vi talar om, och det är väl sällan det ska gå utan hinder? I en vecka hade jag ont, och svåra kramper flera gånger om dagen, och jag spydde till och med på jobbet vid ett tillfälle. På tisdagen var jag på akutgyn där missfallet konstaterades, och operationstillfälle bokades in på måndagen därefter. Jag skrek, grät, hade ont och led rentutsagt. Det gjorde SÅ psykiskt ont. Jag har svårt att minnas dagarna, men jag tror det var torsdag när jag i illfart for med ambulans till Danderydssjukhus med vansinniga blödnigar. Det rann ur mig, och jag fick inte stopp på det. Jag fick ta en handduk mellan benen, och möta upp vårdpersonalen i porten. Det är här det blir jobbigt på riktigt - Jag får en dos av morfin, som ILAR obehagligt i hela kroppen. Jag läggs upp på en brits och undersöks, vilket är FRUKTANSVÄRT smärtsamt - Jag tänker inte ljuga, jag tänker säga åt Er som någonsin går igenom detta - Begär att få något avslappnande/lugnande/smärtstillande för det SÖG på ren svenska. 

 


Under natten låter dom mig vara. Jag har kramper som kommer och går, och jag sover inte på hela natten. Inte på grund av de fysiska smärtorna, utan snarare av chocken - Vad fan hände egentligen, hur hamnade jag här, varför? Alla våra planer, vad ska dom ersättas av nu? Jag till och med skänkte det ofödda, döda barnet en tanke. En ganska arg sådan. "Fan, vi längtade ju efter dig, du skulle ju kommit..." Jag frågade min sambo det flera gånger - Vad gör vi nu? Går vi bara hem och låtsas som att allting är som förut? Diskussionerna som upptagit minst 50% av våra konversationer försvinner tillsammans med vårt missfall... Vad gör vi nu?

Ni vet den där medicinen det skrivs så mycket om? Cytotec, som kritiseras så mycket? Jag fick mig 3 omgångar av detta preparat. Det ledde till att jag hade ont som fan i 36 timmar, men att INGENTING hände. Det sög. Det fungerade förra gången jag fick missfall, men då hade jag inte gått "lika länge" heller.  Nej, det var en dramatisk upplevelse, men jag är glad att min fina sambo nästan tillbringade all tid vid och bredvid mig. Han är världens finaste människa <3
 
 
Efter några dagar var allting bra iallafall. Förutom att jag var ledsen, sargad och hade ont kändes allting ändå "okej". Jag och sambon satte oss på ett tåg och for till Köpenhamn för att tillbringa lite tid för oss själva, och för att ersätta sorgen med något trevligt. Bästa valet vi någonsin gjort tror jag. Vi hade en underbar tid i Köpenhamn. Jag berättar mer om det i nästa inlägg! 

Ha det bäst <3 
/Didaj