Har du på jobbet någonsin känt att...
Du tar mer ansvar än vad du får betalt för?
Problem på arbetsplatsen aldrig löser sig?
Du arbetar med saker högre upp än din arbetsbefattning?
Du blir sen en morgon och får kritik, trots att du nästan alltid jobbar över?
Du arbetar pro-aktivt och är omtyckt, eller gör ett bra jobb utan att få positiv feedback? 
Du blir kritiserad då du känner att du borde bli rosad? 
Du kommer inte till tals, eller får inget svar från dina ansvariga?
Du saknar arbetsmedel, manualer, avtal och möten - Men arbetar hårt för att ge ditt bästa till kunderna ändå?
Du prioriterar ständigt bort aktiviteter och möten privat - för jobbet skull?
Om du skulle kritisera ledningen, så kommer det "backfire" riktigt hårt?
Du, tillsammans med resten av styrkan gör mycket mer än nödvändigt. Utan er faller allt? 

Tyvärr är du på en arbetsplats eller i en arbetsgrupp med dålig ledning, och erfarenheten säger mig att det absolut inte är unikt.  

Image result for bad companies

Image result for bad companies

För inte så länge sedan satt jag i ett hav av människor, och lyssnade på en högre uppsatt då han talade om olika förutsättningar, egenskaper och personligheter. Allt han sa, stämmer väl överens med min egen tro på människor. Han rabblade upp några av hans egna "dåliga" egenskaper som människor kanske stör sig på, och även andras vilket skapade en avspänd och skrattfylld stämning i rummet. Man kunde relatera. Jag kunde relatera. Jag vågar inte titulera mig "människokännare", men jag vågar påstå att jag lätt kommunicerar och känner med andra människor och deras dagliga liv. Den högre uppsatta sa: - Vi måste lära oss att arbeta tillsammans och respektera varandras olikheter och egenskaper - Ingen menar någonting illa!


Jag minns såväl när jag stod framför 3 chefer på en gammal arbetsplats och försvarade mina kollegor. Vi var den "enda gruppen" som levererade utan anmärkningar på avdelningen. Cheferna var nyfikna på metoden och arbetsledningen bakom den framgången. Jag hade aldrig kunnat tro att "perfekt leverering" skulle leda till att jag 1 ½ vecka senare begärde avsked. 

Jag arbetade tillsammans med både tjejer och killar, i varierande åldrar och från olika länder. Vi var i perfekt symbios med varandra. Vissa i gruppen kallade till och med vår lilla skara för familj, och jag var en av dem. Man skulle kunna se på vår grupp som den optimala integreringen. Våra arbetsuppgifter var olika svåra, äckliga och jobbiga. Jag var noga med hur min grupp mådde, vad de var bäst på, tyckte mest om och tyckte minst om. Jag strödde inte bara ut arbetsuppgifterna i gruppen, utan kämpade faktiskt med att skapa den bästa förutsättningarna för alla. Vissa orkade verkligen inte tyngre lyft på morgonen, medan vissa älskade dem. Vissa klarade knappt de äckliga uppgifterna medan andra mer än gärna gjorde det, hellre än att klättra, springa eller hålla på med kemikalier. Vissa presterar inte sitt fulla utan ett mellanmål, kaffe, cigaretter och snus - Det bara är så. Jag försökte ge alla möjligheter att få detta när de kände behov. Mitt lag hade inte en enda anmärkning, kostade minst och levererade mest - Men jag fick veta att jag gjorde fel. 

Framför glada miner förklarade jag att mitt lag är grymma, och att jag fått en hopsättning av underbara människor som är enkla att jobba med. Att alla tar sitt ansvar på allvar, och levererar riktigt bra. Jag berättade lite illvilligt om att alla är olika, och att jag försöker se till att lagets behov är fyllda - Detta genom att noggrant fördela arbetstiden så att vi ges möjlighet att ha 5 minuters raster vid två tillfällen innan lunch. Observera då att vårt arbete oftast började 07:05, och att lunchen var förlagd vid 12:00. Det var framför 3 mindre glada miner jag avslutade den frasen. "Du kan inte ge raster. Du ska arbetskoordinera. Om ni har 5 minuter över, finns det annat ni kan göra på kontoret."

Jag förstod att jag var under hård kritik, men jag vågade på mig ett: "Jag är övertygad om att min grupp presterar bra för att dom är grymma, och för att jag förlagt arbetet som jag gjort". Ett ovälkommet svar.  Det var faktiskt min övertygelse, för metoden hade vi gemensamt kommit fram till i laget. 


Image result for bad companies


Dagarna efter mötet blev jag vaktad som om jag vore kriminell. Jag blev ständigt påropad i radion, och jag fick i uppdrag att beordra min styrka att städa trappor när vi var klara med ordinarie uppdrag. Det kändes så ovärdigt begära av mitt fina lag, som presterar så bra. Det kändes så jävla ovärdigt att belöna hårt och bra arbete med vad som SJÄLVKLART upplevs som ett straff. 

Jag gick in på kontoret, meddelade att jag inte klarar av att agera Gestapo. - Jag går, och jag går nu. Jag gick på projektanställning efter projektanställning hos dom, och de orkade aldrig fylla i några nya kontrakt åt mig varannan månad trots påtryckningar. Så jag gick. För min arbetsledares skull avslutade jag dagen, men jag kom aldrig mer tillbaka igen. Jag tog anställning på ett nytt ställe dagen efter, och 3 utav mina kollegor gick tillsammans med mig. Arbetsledare ringde och skällde på mig för att arbetsplatsen fallerade pga. min uppsägning. "I all ödmjukhet M, men det var ju precis det jag sa..." 

 
Tillbaka till mannen som pratar om allas människors värde, olikheter och vikten av att respektera varandra. Visst är det lätt att tala om för andra hur de ska uppföra sig mot varandra? Dessvärre är det en fråga om att AGERA sin tro, inte tala den. Lösningen på splittrad arbetsgrupp är enkel - Var snäll, se och var lyhörd. Som ledare är du inte en som styr gruppen, utan en del av den. Att ha hög personalomsättning är extremt kostsamt. Om du vill behålla din personal, måste du bli/vara en del av dem. Vem är du? 

Jag ska inte "leave you hanging". I nästa inlägg ska jag gå igenom hur du tar dig igenom den här situationen. 



 

Bristande arbetsledning är snarare regel än undantag.

Allmänt Kommentera
 
 
Har du på jobbet någonsin känt att...
Du tar mer ansvar än vad du får betalt för?
Problem på arbetsplatsen aldrig löser sig?
Du arbetar med saker högre upp än din arbetsbefattning?
Du blir sen en morgon och får kritik, trots att du nästan alltid jobbar över?
Du arbetar pro-aktivt och är omtyckt, eller gör ett bra jobb utan att få positiv feedback? 
Du blir kritiserad då du känner att du borde bli rosad? 
Du kommer inte till tals, eller får inget svar från dina ansvariga?
Du saknar arbetsmedel, manualer, avtal och möten - Men arbetar hårt för att ge ditt bästa till kunderna ändå?
Du prioriterar ständigt bort aktiviteter och möten privat - för jobbet skull?
Om du skulle kritisera ledningen, så kommer det "backfire" riktigt hårt?
Du, tillsammans med resten av styrkan gör mycket mer än nödvändigt. Utan er faller allt? 

Tyvärr är du på en arbetsplats eller i en arbetsgrupp med dålig ledning, och erfarenheten säger mig att det absolut inte är unikt.  

Image result for bad companies

Image result for bad companies

För inte så länge sedan satt jag i ett hav av människor, och lyssnade på en högre uppsatt då han talade om olika förutsättningar, egenskaper och personligheter. Allt han sa, stämmer väl överens med min egen tro på människor. Han rabblade upp några av hans egna "dåliga" egenskaper som människor kanske stör sig på, och även andras vilket skapade en avspänd och skrattfylld stämning i rummet. Man kunde relatera. Jag kunde relatera. Jag vågar inte titulera mig "människokännare", men jag vågar påstå att jag lätt kommunicerar och känner med andra människor och deras dagliga liv. Den högre uppsatta sa: - Vi måste lära oss att arbeta tillsammans och respektera varandras olikheter och egenskaper - Ingen menar någonting illa!


Jag minns såväl när jag stod framför 3 chefer på en gammal arbetsplats och försvarade mina kollegor. Vi var den "enda gruppen" som levererade utan anmärkningar på avdelningen. Cheferna var nyfikna på metoden och arbetsledningen bakom den framgången. Jag hade aldrig kunnat tro att "perfekt leverering" skulle leda till att jag 1 ½ vecka senare begärde avsked. 

Jag arbetade tillsammans med både tjejer och killar, i varierande åldrar och från olika länder. Vi var i perfekt symbios med varandra. Vissa i gruppen kallade till och med vår lilla skara för familj, och jag var en av dem. Man skulle kunna se på vår grupp som den optimala integreringen. Våra arbetsuppgifter var olika svåra, äckliga och jobbiga. Jag var noga med hur min grupp mådde, vad de var bäst på, tyckte mest om och tyckte minst om. Jag strödde inte bara ut arbetsuppgifterna i gruppen, utan kämpade faktiskt med att skapa den bästa förutsättningarna för alla. Vissa orkade verkligen inte tyngre lyft på morgonen, medan vissa älskade dem. Vissa klarade knappt de äckliga uppgifterna medan andra mer än gärna gjorde det, hellre än att klättra, springa eller hålla på med kemikalier. Vissa presterar inte sitt fulla utan ett mellanmål, kaffe, cigaretter och snus - Det bara är så. Jag försökte ge alla möjligheter att få detta när de kände behov. Mitt lag hade inte en enda anmärkning, kostade minst och levererade mest - Men jag fick veta att jag gjorde fel. 

Framför glada miner förklarade jag att mitt lag är grymma, och att jag fått en hopsättning av underbara människor som är enkla att jobba med. Att alla tar sitt ansvar på allvar, och levererar riktigt bra. Jag berättade lite illvilligt om att alla är olika, och att jag försöker se till att lagets behov är fyllda - Detta genom att noggrant fördela arbetstiden så att vi ges möjlighet att ha 5 minuters raster vid två tillfällen innan lunch. Observera då att vårt arbete oftast började 07:05, och att lunchen var förlagd vid 12:00. Det var framför 3 mindre glada miner jag avslutade den frasen. "Du kan inte ge raster. Du ska arbetskoordinera. Om ni har 5 minuter över, finns det annat ni kan göra på kontoret."

Jag förstod att jag var under hård kritik, men jag vågade på mig ett: "Jag är övertygad om att min grupp presterar bra för att dom är grymma, och för att jag förlagt arbetet som jag gjort". Ett ovälkommet svar.  Det var faktiskt min övertygelse, för metoden hade vi gemensamt kommit fram till i laget. 


Image result for bad companies


Dagarna efter mötet blev jag vaktad som om jag vore kriminell. Jag blev ständigt påropad i radion, och jag fick i uppdrag att beordra min styrka att städa trappor när vi var klara med ordinarie uppdrag. Det kändes så ovärdigt begära av mitt fina lag, som presterar så bra. Det kändes så jävla ovärdigt att belöna hårt och bra arbete med vad som SJÄLVKLART upplevs som ett straff. 

Jag gick in på kontoret, meddelade att jag inte klarar av att agera Gestapo. - Jag går, och jag går nu. Jag gick på projektanställning efter projektanställning hos dom, och de orkade aldrig fylla i några nya kontrakt åt mig varannan månad trots påtryckningar. Så jag gick. För min arbetsledares skull avslutade jag dagen, men jag kom aldrig mer tillbaka igen. Jag tog anställning på ett nytt ställe dagen efter, och 3 utav mina kollegor gick tillsammans med mig. Arbetsledare ringde och skällde på mig för att arbetsplatsen fallerade pga. min uppsägning. "I all ödmjukhet M, men det var ju precis det jag sa..." 

 
Tillbaka till mannen som pratar om allas människors värde, olikheter och vikten av att respektera varandra. Visst är det lätt att tala om för andra hur de ska uppföra sig mot varandra? Dessvärre är det en fråga om att AGERA sin tro, inte tala den. Lösningen på splittrad arbetsgrupp är enkel - Var snäll, se och var lyhörd. Som ledare är du inte en som styr gruppen, utan en del av den. Att ha hög personalomsättning är extremt kostsamt. Om du vill behålla din personal, måste du bli/vara en del av dem. Vem är du? 

Jag ska inte "leave you hanging". I nästa inlägg ska jag gå igenom hur du tar dig igenom den här situationen. 



 
Image result for living with aspergers

Det skrivs inte så mycket om min fina familj i bloggen. Förr var det nästan dagligen, men min underbara son har inte kommit på tal på en lång tid! Wikke har börjar 6-års, vilket är otroligt stort för oss båda. Jag är utom mig av stolthet.



Wikke ÄR speciell. Egentligen har jag obeserverat det sedan han var mycket mindre, men inte sett det som något problem, snarare tvärtom. Wikke har ett otroligt ordförråd på svenska, men även engelska. Han har helt sjukt god förståelse för elektronik, framför allt mobiltelefoner, paddor och datorer. Han har inga problem med att koncentrera sig, eller plugga. Han resonerar och talar mer som en vuxen än som ett barn, vilket många tycker är roligt på ett positivt sätt. Det som inte fungerar är nya situationer, förändringar i planeringen, lögner och det sociala spelet. Han pratar ganska monotomt (känslofattigt) och behöver förstå saker på ett djupare plan. Det fungerar avsevärt bättre i skolan än det gjort i förskolan dock. Det var enorma problem där. Jag grinade så många gånger på, och påväg ifrån jobbet att jag tappade räkningen (bara i år). Det är fullkomligt "heartbreaking" att höra att ens barn vantrivs, och slår sig själv av frustration. Precis så var det. Han vantrivdes så pass mycket att han slog sig själv, ganska svårt. Jag sprang på dagis som en galning, och tröstade, förklarade, hämtade tidigt och tog till jobbet... Jag gjorde allt. Den sista tiden hade han i princip bara halvdagar på dagis, och så hängde med mig på om förmiddagarna. Där satt han snällt med en egen dator, och pratade litegran med folket då och då. Som den väluppfostrade, och snälla kille han är. Skolan fungerar bra. Där jobbar barnen enligt fasta rutiner och på schema, vilket är optimalt för grabben.

Varenda person som dock hamnar som ansvarig över William, påtalar de facto att han är speciell. På senare tid har vi även fått rekommendationer att prata med BUP om en utredning för Asperger. Det är flera lärare, förskolepedagoger och även utredare som påtalat att han visar vissa autistiska drag och annat som liknar asperger. Jag är lite reserverad för ABC-diagnostik för barn. Orsaken är att jag själv var lite speciell som barn, och ofta fick höra att jag förmodligen hade DAMP/ADHD. Jag var livlig, hade grymt mycket åsikter, ljög som tusan och kunde aldrig sitta still. Grundskolan var tuff för mig, men på gymnasiet skärpte jag till mig och fick bra betyg i allting jag engagerade mig i. Samma sak har det varit på alla kurser jag tagit efteråt - Jag har/fick nästan bara högsta betyg. Jag behövde bara en chans att få anpassa mig, och en chans att vara med utan fördomar. Mitt intresse för skolan ökade inte direkt när man ville placera mig i OBS-klass, eller särklass som det också kallades. Vem fan vill vara sär? Jag uppfattade klart och tydligt att det var en negativ särbehandling. Jag vägrade gå dit. Jag vägrade att särbehandlas av de vuxna eller sitta med resurs, jag vägrade att vara i en OBS-klass och jag vägrade att bli tolkad för en diagnos skull - Som jag inte har, och aldrig har haft. 

Så jag sitter här och vet hur det är att tillhöra gruppen "speciella" i en klass och är fullkomligt livrädd. Jag pratar aldrig om min grundskoletid, för det finns otroligt få saker som är positiv med den. Jag har skapat mig så många nya och bra erfarenheter att ersätta de dåliga med, och lagt det här bakom mig. Det har krävt så jäkla mycket styrka och tid att läka, och få bort saker lärare/resurser/rektorer sagt till mig, och få bort det från min självbild. Någon gång har jag ju nämnt det, att man en gång sa att jag var "most likely to fail". Det satte sig som berg i mina trumhinnor. Den gången var det bra, för jag var stark nog att höra det - och stark nog att förändra det. Den meningen, tillsammans med en massa andra "du kan inte..."-fraser blev morötter för att bli den jag är idag. Jag vill påstå att det går rätt bra för mig. 

Idag har tårarna sprutat från klockan 09 till 11, jag är så jävla rädd, orolig och ledsen. Självklart vill jag hjälpa min son på det bästa sättet, men vad är det rätta? Det är mycket som inte fungerar när det kommer till bokstavsdiagnostik, och hur man hanterar sådana barn (i min mening). Jag hatar tanken på att det kommer bli tufft för honom, att han kanske blir sårad, får negativa förväntningar på sig (precis som jag fick) och på något vis tar skada av en sådan diagnos. Jag vet inte om jag kommer gilla behandligen av sjukdomen, behandlingen av honom som person och utbildningen de får. 
Jag har berättat för folk som smått nu, att han är "speciell" och ska utredas. Jag ska berätta att jag faktiskt känner mig jätteensam, att jag inte har någon att prata med och dela min oro med. 

En lite ohyfsad uppmaning, i all välmening:

1 - Sluta ge mig en massa råd som är helt jävla obegrundade, och jag är HELT ointresserad av att köra någon gissningslek i "vad det är för fel på honom", "vad som kommer hända" och "vad som funkar bäst". Ingen av oss vet.

2 - Om du inte kan hantera att jag tycker det här är skitjobbigt, att jag är orolig och att jag vill hjälpa mig son så MYCKET jag kan - TA INTE ENS UPP DET. 

3 - Fråga inte om det som en del av en artighetsfras, det är ett stort ämne.

4 - Du måste verkligen inte engagera dig, och du behöver inte behandla honom på NÅGOT annat sätt än tidigare. Han är exakt samma person som innan. 

5 - Det sticker många i ögonen att jag engagerar mig så mycket, men det kommer jag fortsätta med. Jag kommer hänga på skolor, möten, prata med experter och engagera mig som en riktig hönsmorsa. Varför inte liksom? Säg inte åt mig att jag tänker, analyserar och engagerar mig för mycket - Jag tycker nämligen att de flesta engagerar sig för lite. Se punkt 1, 2, 3 och 4.

6. Mina två bästa vänner har Asperger, och jag har känt dem i många år. Jag har full koll på "hur det är". De är underbara, begåvade och imponerande personer. 



Wikke är mao. omgiven av många människor som förstår honom, är lik honom och älskar honom sjukt mycket och gränslöst. No worries.



Så jag bölar på jobbet, och omfamnar någon form av råstyrka till motgångarna, och jobbar som en galen hönsmamma för att ge grabben de bästa förutsättningarna. Jag försöker resonera med mig själv hur jag ska fostra honom, prata med honom och hjälpa honom genom motgångarna som dyker upp. Jag får själv lista ut hur jag ska svara på hans svåra funderingar kring hur människor beter sig och varför. Samt hjälpa honom att tackla motgångar i det sociala spelet. Det är tufft när man inte vet, inte har någon att prata med, och inte haft liknande problem själv. Jag vet dock hur det är att vara speciell, och jag kommer verkligen kämpa för att Wikke aldrig ska känna sig speciell på ett negativt sätt, som jag gjorde.

Wikke:
" Mamma, jag är trött på att du alltid lägger ditt smink i hela handfatet - Så nu har jag fyllt handfatet med vatten, så att du inte kan hålla på så." 

"Jag tycker om när du hämtar mig, men jag tycker mest om att bli hämtad av Tobbe. Det känns som han förstår mig bättre"  

Asperger och högfungerande autism - Okej, let's talk about it.

Allvar Kommentera
Image result for living with aspergers

Det skrivs inte så mycket om min fina familj i bloggen. Förr var det nästan dagligen, men min underbara son har inte kommit på tal på en lång tid! Wikke har börjar 6-års, vilket är otroligt stort för oss båda. Jag är utom mig av stolthet.



Wikke ÄR speciell. Egentligen har jag obeserverat det sedan han var mycket mindre, men inte sett det som något problem, snarare tvärtom. Wikke har ett otroligt ordförråd på svenska, men även engelska. Han har helt sjukt god förståelse för elektronik, framför allt mobiltelefoner, paddor och datorer. Han har inga problem med att koncentrera sig, eller plugga. Han resonerar och talar mer som en vuxen än som ett barn, vilket många tycker är roligt på ett positivt sätt. Det som inte fungerar är nya situationer, förändringar i planeringen, lögner och det sociala spelet. Han pratar ganska monotomt (känslofattigt) och behöver förstå saker på ett djupare plan. Det fungerar avsevärt bättre i skolan än det gjort i förskolan dock. Det var enorma problem där. Jag grinade så många gånger på, och påväg ifrån jobbet att jag tappade räkningen (bara i år). Det är fullkomligt "heartbreaking" att höra att ens barn vantrivs, och slår sig själv av frustration. Precis så var det. Han vantrivdes så pass mycket att han slog sig själv, ganska svårt. Jag sprang på dagis som en galning, och tröstade, förklarade, hämtade tidigt och tog till jobbet... Jag gjorde allt. Den sista tiden hade han i princip bara halvdagar på dagis, och så hängde med mig på om förmiddagarna. Där satt han snällt med en egen dator, och pratade litegran med folket då och då. Som den väluppfostrade, och snälla kille han är. Skolan fungerar bra. Där jobbar barnen enligt fasta rutiner och på schema, vilket är optimalt för grabben.

Varenda person som dock hamnar som ansvarig över William, påtalar de facto att han är speciell. På senare tid har vi även fått rekommendationer att prata med BUP om en utredning för Asperger. Det är flera lärare, förskolepedagoger och även utredare som påtalat att han visar vissa autistiska drag och annat som liknar asperger. Jag är lite reserverad för ABC-diagnostik för barn. Orsaken är att jag själv var lite speciell som barn, och ofta fick höra att jag förmodligen hade DAMP/ADHD. Jag var livlig, hade grymt mycket åsikter, ljög som tusan och kunde aldrig sitta still. Grundskolan var tuff för mig, men på gymnasiet skärpte jag till mig och fick bra betyg i allting jag engagerade mig i. Samma sak har det varit på alla kurser jag tagit efteråt - Jag har/fick nästan bara högsta betyg. Jag behövde bara en chans att få anpassa mig, och en chans att vara med utan fördomar. Mitt intresse för skolan ökade inte direkt när man ville placera mig i OBS-klass, eller särklass som det också kallades. Vem fan vill vara sär? Jag uppfattade klart och tydligt att det var en negativ särbehandling. Jag vägrade gå dit. Jag vägrade att särbehandlas av de vuxna eller sitta med resurs, jag vägrade att vara i en OBS-klass och jag vägrade att bli tolkad för en diagnos skull - Som jag inte har, och aldrig har haft. 

Så jag sitter här och vet hur det är att tillhöra gruppen "speciella" i en klass och är fullkomligt livrädd. Jag pratar aldrig om min grundskoletid, för det finns otroligt få saker som är positiv med den. Jag har skapat mig så många nya och bra erfarenheter att ersätta de dåliga med, och lagt det här bakom mig. Det har krävt så jäkla mycket styrka och tid att läka, och få bort saker lärare/resurser/rektorer sagt till mig, och få bort det från min självbild. Någon gång har jag ju nämnt det, att man en gång sa att jag var "most likely to fail". Det satte sig som berg i mina trumhinnor. Den gången var det bra, för jag var stark nog att höra det - och stark nog att förändra det. Den meningen, tillsammans med en massa andra "du kan inte..."-fraser blev morötter för att bli den jag är idag. Jag vill påstå att det går rätt bra för mig. 

Idag har tårarna sprutat från klockan 09 till 11, jag är så jävla rädd, orolig och ledsen. Självklart vill jag hjälpa min son på det bästa sättet, men vad är det rätta? Det är mycket som inte fungerar när det kommer till bokstavsdiagnostik, och hur man hanterar sådana barn (i min mening). Jag hatar tanken på att det kommer bli tufft för honom, att han kanske blir sårad, får negativa förväntningar på sig (precis som jag fick) och på något vis tar skada av en sådan diagnos. Jag vet inte om jag kommer gilla behandligen av sjukdomen, behandlingen av honom som person och utbildningen de får. 
Jag har berättat för folk som smått nu, att han är "speciell" och ska utredas. Jag ska berätta att jag faktiskt känner mig jätteensam, att jag inte har någon att prata med och dela min oro med. 

En lite ohyfsad uppmaning, i all välmening:

1 - Sluta ge mig en massa råd som är helt jävla obegrundade, och jag är HELT ointresserad av att köra någon gissningslek i "vad det är för fel på honom", "vad som kommer hända" och "vad som funkar bäst". Ingen av oss vet.

2 - Om du inte kan hantera att jag tycker det här är skitjobbigt, att jag är orolig och att jag vill hjälpa mig son så MYCKET jag kan - TA INTE ENS UPP DET. 

3 - Fråga inte om det som en del av en artighetsfras, det är ett stort ämne.

4 - Du måste verkligen inte engagera dig, och du behöver inte behandla honom på NÅGOT annat sätt än tidigare. Han är exakt samma person som innan. 

5 - Det sticker många i ögonen att jag engagerar mig så mycket, men det kommer jag fortsätta med. Jag kommer hänga på skolor, möten, prata med experter och engagera mig som en riktig hönsmorsa. Varför inte liksom? Säg inte åt mig att jag tänker, analyserar och engagerar mig för mycket - Jag tycker nämligen att de flesta engagerar sig för lite. Se punkt 1, 2, 3 och 4.

6. Mina två bästa vänner har Asperger, och jag har känt dem i många år. Jag har full koll på "hur det är". De är underbara, begåvade och imponerande personer. 



Wikke är mao. omgiven av många människor som förstår honom, är lik honom och älskar honom sjukt mycket och gränslöst. No worries.



Så jag bölar på jobbet, och omfamnar någon form av råstyrka till motgångarna, och jobbar som en galen hönsmamma för att ge grabben de bästa förutsättningarna. Jag försöker resonera med mig själv hur jag ska fostra honom, prata med honom och hjälpa honom genom motgångarna som dyker upp. Jag får själv lista ut hur jag ska svara på hans svåra funderingar kring hur människor beter sig och varför. Samt hjälpa honom att tackla motgångar i det sociala spelet. Det är tufft när man inte vet, inte har någon att prata med, och inte haft liknande problem själv. Jag vet dock hur det är att vara speciell, och jag kommer verkligen kämpa för att Wikke aldrig ska känna sig speciell på ett negativt sätt, som jag gjorde.

Wikke:
" Mamma, jag är trött på att du alltid lägger ditt smink i hela handfatet - Så nu har jag fyllt handfatet med vatten, så att du inte kan hålla på så." 

"Jag tycker om när du hämtar mig, men jag tycker mest om att bli hämtad av Tobbe. Det känns som han förstår mig bättre"  
Image result for att vara modig

Det kanske inte låter så seriöst, men jag är faktiskt just det. Jag är fruktansvärt understimulerad just nu. Jag har ingen egentligen aktivitet att roa mig med om kvällarna. En vanlig kväll brukade bestå av boxning/thaiboxning, träff med någon vän och planering för kort- och långsiktig framtid. Nu känns det inte som att jag gör någonting. Jag har någon enstaka kampanj som upptar som mest någon timma i veckan, men annars så händer ingenting. Jag har i hela mitt liv varit väldigt lättuttråkad, och understimulerad. Jag vill bli utmanad. Jag kan med skam erkänna att jag var en sån där jobbig unge som helt sonika lämnade klassrummet för att jag var uttråkad när jag var liten. Nu flyter mitt heltidsjobb på som vatten i drag. Jag känner mig färdigskolad i det jag håller på med, och det är skittråkigt <- 

Att luta sig tillbaka, och vara lite feg - För en tid sedan blev jag "headhuntad". Det var ett sjukt lockande brev som damp ned i mejlen. Jag blev erbjuden att komma på intervju hos ett ledande företag inom kreditkort. Dilemma: När jag slutade på Nordea, lovade jag mig själv att inte arbeta med bank igen. Jag älskade kunderna, jag älskade jobbet, jag älskade lokationen, jag trivdes i rollen och jag kände mig grym på det jag gjorde. Siffror och försäljning har jag länge upplevt som en styrka hos mig själv. Det var utmanande varje dag - Vilket passar mig alldeles utmärkt. Det tvingar mig att vara kreativ och problemlösande - Tyvärr så passade inte arbetsmiljön mig tillräckligt för att jag skulle kunna trivas. Det var det som gav mig inställningen att jag inte hörde hemma i branschen och aldrig tänkte återvända. Det var så jag hamnade på ett data/IT-företag. Jag såg sammanhållningen, den trevliga tonen och atmosfären kring dem. Jag ville vara en del av det. Det var som en "Aha-upplevelse". "Det är sådär jag vill ha det. Det är där jag vill vara." Jag tror att många kan relatera till det här. Att bli bekväm, att man tillåter sig vara lite feg.

Jag lämnade dörren öppen - 
Förutom att tacka vänligast för förslaget, avböjde jag erbjudandet och möjligheten, med lämnade dörren öppen. Jag förklarade att jag just nu har både egna uppdrag, och ett heltidsjobb jag trivs väldigt bra med. Jag skrev att jag hemskt gärna håller kontakten för framtiden, då det kanske blir aktuellt. Nu återfaller jag om och om igen i tanken: Begick jag just ett stort misstag? Har jag blivit så pass bekväm i min fasta tjänst, och i mitt tämligen lätta arbete att jag inte vågar ta en utmaning? Det strider faktiskt emot allting som jag är, och vill stå för. Kan det vara så att jag låter mina tidigare dåliga erfarenheter styra mig ifrån fantastiska möjligheter? F*n ta mig om jag gör så mot mig själv. 

Image result for att vara modig

Självförtroende, självkänsla - Jag har insett att jag helt klart behöver bättra min självkänsla, och mitt förtroende till mig själv. Den sista personen som ska ställa sig ivägen för mig är ju ändå jag själv? Right? 
Tills dess, ska jag tänka. Jag ska ta risker, och jag ska göra saker som är skrämmande och nya för att utmana mig själv. Kanske, kanske kan det hända att jag är på en helt annan plats då om några månader? Tills vidare fortsätter jag att vara bekväm på dagtid, och göra det jag kan. 

 

Den ständiga jakten på passion - Understimulerad.

Allmänt Kommentera
Image result for att vara modig

Det kanske inte låter så seriöst, men jag är faktiskt just det. Jag är fruktansvärt understimulerad just nu. Jag har ingen egentligen aktivitet att roa mig med om kvällarna. En vanlig kväll brukade bestå av boxning/thaiboxning, träff med någon vän och planering för kort- och långsiktig framtid. Nu känns det inte som att jag gör någonting. Jag har någon enstaka kampanj som upptar som mest någon timma i veckan, men annars så händer ingenting. Jag har i hela mitt liv varit väldigt lättuttråkad, och understimulerad. Jag vill bli utmanad. Jag kan med skam erkänna att jag var en sån där jobbig unge som helt sonika lämnade klassrummet för att jag var uttråkad när jag var liten. Nu flyter mitt heltidsjobb på som vatten i drag. Jag känner mig färdigskolad i det jag håller på med, och det är skittråkigt <- 

Att luta sig tillbaka, och vara lite feg - För en tid sedan blev jag "headhuntad". Det var ett sjukt lockande brev som damp ned i mejlen. Jag blev erbjuden att komma på intervju hos ett ledande företag inom kreditkort. Dilemma: När jag slutade på Nordea, lovade jag mig själv att inte arbeta med bank igen. Jag älskade kunderna, jag älskade jobbet, jag älskade lokationen, jag trivdes i rollen och jag kände mig grym på det jag gjorde. Siffror och försäljning har jag länge upplevt som en styrka hos mig själv. Det var utmanande varje dag - Vilket passar mig alldeles utmärkt. Det tvingar mig att vara kreativ och problemlösande - Tyvärr så passade inte arbetsmiljön mig tillräckligt för att jag skulle kunna trivas. Det var det som gav mig inställningen att jag inte hörde hemma i branschen och aldrig tänkte återvända. Det var så jag hamnade på ett data/IT-företag. Jag såg sammanhållningen, den trevliga tonen och atmosfären kring dem. Jag ville vara en del av det. Det var som en "Aha-upplevelse". "Det är sådär jag vill ha det. Det är där jag vill vara." Jag tror att många kan relatera till det här. Att bli bekväm, att man tillåter sig vara lite feg.

Jag lämnade dörren öppen - 
Förutom att tacka vänligast för förslaget, avböjde jag erbjudandet och möjligheten, med lämnade dörren öppen. Jag förklarade att jag just nu har både egna uppdrag, och ett heltidsjobb jag trivs väldigt bra med. Jag skrev att jag hemskt gärna håller kontakten för framtiden, då det kanske blir aktuellt. Nu återfaller jag om och om igen i tanken: Begick jag just ett stort misstag? Har jag blivit så pass bekväm i min fasta tjänst, och i mitt tämligen lätta arbete att jag inte vågar ta en utmaning? Det strider faktiskt emot allting som jag är, och vill stå för. Kan det vara så att jag låter mina tidigare dåliga erfarenheter styra mig ifrån fantastiska möjligheter? F*n ta mig om jag gör så mot mig själv. 

Image result for att vara modig

Självförtroende, självkänsla - Jag har insett att jag helt klart behöver bättra min självkänsla, och mitt förtroende till mig själv. Den sista personen som ska ställa sig ivägen för mig är ju ändå jag själv? Right? 
Tills dess, ska jag tänka. Jag ska ta risker, och jag ska göra saker som är skrämmande och nya för att utmana mig själv. Kanske, kanske kan det hända att jag är på en helt annan plats då om några månader? Tills vidare fortsätter jag att vara bekväm på dagtid, och göra det jag kan.